Innan J.D. Graham blev en del av americana- och countryvärlden spelade han gitarr i death metal-band och levde ett liv som ständigt höll på att köra ihop sig. Det var år av missbruk, kaos och till slut ett fängelsestraff som satte stopp och tvingade honom att börja om. Det var också där, i Arizona State Prison, som hans låtskrivande tog form på riktigt. Den första låten skrevs i cellen, och mycket av det han gör i dag går att spåra tillbaka dit.

Efter frigivningen har Graham byggt en katalog som sticker ut just för att den inte är tillrättalagd. Sergeant of Sorrow, producerad av Neilson Hubbard och Ryan Culwell, tar honom närmare det arv som Guy Clark och Townes Van Zandt lämnat efter sig — inte genom imitation, utan genom samma kompromisslösa fokus på text, ton och berättelse. Det är mörkt ibland, men aldrig utan syfte.

På scen är J.D. Graham varken sentimental eller teatralisk. Han spelar sina låtar med samma intensitet som de blev skrivna. Det gör kvällen till något mer än en vanlig spelning: det blir ett möte med en låtskrivare som använt musiken som verktyg snarare än dröm, och som bär sin historia utan att göra den till show.