Kvartersnytt – MAT, MAT, MAT!
Ingen annan enskild sak, företeelse, kulturellt uttryck eller vad man nu kan kalla det, genomsyrar alla aspekter av mitt liv på samma sätt som MAT. Det är mitt jobb, min fritid, min hobby, mitt tvång, min passion, mitt beroende osv, osv.
På en skogspromenad för inte längesedan, i mina barndoms skogar, insåg jag att jag vet hur i stort sett allting där smakar! Det bladet, den blomman, det gräset, det bäret osv, osv. Jag måste sett hela världen som min buffé som barn. Jag minns att mamma berättat att jag som liten kunde se ett djur (alltså i stil med ett lamm eller ett rådjur, inte igelkottar och katter… ni fattar) och utbrista – Vad gott! Som om jag redan på ängen eller fältet såg lammsadeln med rosmarin och vitlök eller rådjurssteken perfekt tillagad traska omkring där ute.
Mat har alltid rört min själ. Detta långt bortom köket, utom räckhåll för spisar, knivar och skärbrädor. Dofter och smaker, på samma sätt som musik, kan få en att färdas tillbaka i tiden och i känsla för att exakt återskapa ett svunnet ögonblick. Jag kan precis komma ihåg texturen på det där fantastiska brödet, sötman av den råa gula löken (en smak som bara ett varmare klimat kan ge) i kombination med en syrlig, men ändå rund och lite fet, ajvar och grillsmaken från den vitlöksstinna färsdolmen. Allt detta i en enkel matvagn på hjul någonstans i vad som då var Jugoslavien (ber om ursäkt för den luddiga platsbeskrivningen, men jag var bara några år gammal). Mitt livs första cevapcici!
På grund av dåligt lokalsinne och ibland dålig uppmärksamhet vet jag ofta inte var jag är. Har svårt för att komma ihåg ortsnamn, när man var var och hit och dit. Men säger någon sen – ”Jo du vet där vi fick det stora fatet med vitlöksstekta hela små bläckfiskar” eller ”Du kommer ihåg där du blev helt exalterad över dom lättfriterade färska kronärtskockorna”, så vet jag exakt vart jag var, hur det såg ut runtomkring mig och vad jag kände i den stunden.
Varje gång jag får ett ”Tack, vad gott det var!” eller ”Kan jag få receptet?” ger det mig samma känsla av glädje och ultimat tillfredsställelse. Att kanske kunna ge någon en upplevelse av maten jag lagat, såsom den jag själv fått så många gånger i mitt liv när andra lagat underbar mat till mig är en härlig känsla.
Att trilla över en ny smak och försöka kombinera den med andra smaker i mitt mentala smakarkiv är ultimat spänning! Att titta på och få ta del av andra matlagares (oavsett om de är kockar som i Netflix ”Chef’s Table”, italienska nunnor på Youtube eller tävlingsprogram som ”Australia’s Masterchef”) kunskap, fantasi och visioner är för mig den ultimata underhållningen!
Som sagt MAT, MAT, MAT!
Spana in vår lunchmeny för V.44 här!
