Ingen annan enskild sak, företeelse, kulturellt uttryck eller vad man nu kan kalla det, genomsyrar alla aspekter av mitt liv på samma sätt som MAT. Det är mitt jobb, min fritid, min hobby, mitt tvång, min passion, mitt beroende osv, osv.
På en skogspromenad för inte längesedan, i mina barndoms skogar, insåg jag att jag vet hur i stort sett allting där smakar! Det bladet, den blomman, det gräset, det bäret osv, osv. Jag måste sett hela världen som min buffé som barn. Jag minns att mamma berättat att jag som liten kunde se ett djur (alltså i stil med ett lamm eller ett rådjur, inte igelkottar och katter… ni fattar) och utbrista – Vad gott! Som om jag redan på ängen eller fältet såg lammsadeln med rosmarin och vitlök eller rådjurssteken perfekt tillagad traska omkring där ute.
Mat har alltid rört min själ. Detta långt bortom köket, utom räckhåll för spisar, knivar och skärbrädor. Dofter och smaker, på samma sätt som musik, kan få en att färdas tillbaka i tiden och i känsla för att exakt återskapa ett svunnet ögonblick. Jag kan precis komma ihåg texturen på det där fantastiska brödet, sötman av den råa gula löken (en smak som bara ett varmare klimat kan ge) i kombination med en syrlig, men ändå rund och lite fet, ajvar och grillsmaken från den vitlöksstinna färsdolmen. Allt detta i en enkel matvagn på hjul någonstans i vad som då var Jugoslavien (ber om ursäkt för den luddiga platsbeskrivningen, men jag var bara några år gammal). Mitt livs första cevapcici!
