Från Genesarets sjö till gypsy-swing och magiska kent-tolkningar

Det börjar ofta med ett sorl. Jackor som hängs av, vänner som hittar varandra och någon som köper något gott i Bistron. Sedan släcks ljuset, rummet stillnar och vi är med om samma sak tillsammans. Det är den känslan vi vill bära med oss genom hösten. En höst som redan känns Hösten fick en rivstart. Malin Sturesson mötte sin publik i ett slutsålt samtal och några dagar senare fyllde Kristianstads Bokfestival huset med ett par tusen besökare. Det var böcker under armen, samtal i trapporna och den där särskilda rörelsen som uppstår när många människor vill vara på samma plats samtidigt. Sedan tog jazzen över. Blue Bird Jazz Club firade 75 år, Bohuslän Big Band fyllde Stora salen och Kristianstadsbandet Zapway firade sina egna 30 år. Men det finaste var kanske inte ett enskilt nummer. Det var att se minnen, nyfikenhet och spelglädje röra sig genom huset under två dagar. ”Vi vill vara en plats för dig. Du ska kunna komma hit för en särskild artist, men lika gärna råka upptäcka något du inte visste att du tyckte om. När människor stannar kvar och börjar prata med varandra känns huset som mest levande.”– Helen Ortman Och allt detta pågår mitt i vardagen. Konferenser startar, Bistron serverar lunch och någon repeterar bakom en stängd dörr. På kvällen byter huset tempo och en ny publik kommer in. Göteborg har flyttat in Det går också en oväntad blåvit tråd genom hösten. Bohuslän Big Band kom från västkusten och Anastasía gav Alf Robertsons sånger nytt liv. Framför oss väntar Terra och Valter Nilsson, två Göteborgskvällar som redan har sålt slut. I december fortsätter spåret med West of Edens Celtic Christmas. ”Terra och Valter Nilsson hann bli slutsålda innan hösten riktigt fått av sig jackan. Det är fantastiskt roligt – och nästan så att man börjar leta efter spårvagnar på Kanalgatan.” – Christoffer Larsson

Den 22 mars 2025 var en sådan kväll. Lilla Salen fylldes snabbt. Publiken var ovanligt blandad i både ålder och förväntan, och på scen stod en artist som långt ifrån alla kände till när biljetterna släpptes. När kvällen var över var det få som inte visste vem Lucca Mae var. Hon kom till Kristianstad via Camden i London – ett av Europas mest pulserande musikområden just nu – och landade mitt i Lilla Salen. Redan innan första tonen fanns det där i rummet. Inte högljutt eller påträngande, utan som en låg, krypande elektricitet. Samtal som ebbar ut. Glas som ställs ner. Ett sorl som förändras. Det var varmt, vemodigt och samtidigt laddat. Publiken stod tätt, lyssnade nära, och någonstans där uppstod en gemensam känsla: det här är inte en vanlig kväll. Att Kristianstad blev sista stoppet på Lucca Maes första Sverigeturné gav konserten ytterligare tyngd. Som ett utropstecken, inte en punkt. Redan när bandet klev av tåget anades det. När jag och Jörgen från Kompakt Disk mötte upp dem fanns ett lugn – men också den där fokuserade förväntan som ofta föregår något man faktiskt kommer minnas. Och ibland lever de där kvällarna vidare på oväntade sätt. Några veckor senare går jag genom stan, helt utan konsert i sikte, när jag passerar en kille runt 18 år. Hörlurar på. Bestämd gång. På tröjan: Lucca Mae. Jag blev orimligt glad.

I januari fick vi ett nytt fint tillskott i vår personal – Ida Andersson vår nya produktionskoordinator! Hon har hittat tillbaka till oss på Kulturkvarteret och det är vi så glada för. En glad härlig person med många spridda intressen och talanger. Här följer en mini-intervju/presentation som rymmer allt från punk, irländska flöjter och Mozart! Och vem är Blars? Kanske får vi svar på allt här: Heres’s Ida! Hur skulle du beskriva dig själv? Kort sagt är jag nog en rastlös kreativ tjej som trivs bäst när det händer mycket samtidigt, och som är envist lösningsorienterad för att se till att allt flyter på under våra evenemang. Sen älskar jag Fleetwood Mac orimligt mycket. Hur skulle du beskriva din roll här på Kulturkvarteret? Vad gör en produktionskoordinator? Precis som för alla oss här är mitt största fokus att våra gäster får en fantastisk upplevelse. Som produktionskoordinator har jag hand om förproduktionen; jag ser till att all info från artisterna – som riders, tider och teknik – finns på plats långt innan de kliver innanför dörren. Jag har även hand om våra publikvärdar och agerar artistansvarig under vissa konserter. Då är det jag som är på plats för att se till att tiderna hålls och att artisterna har allt de behöver för att kunna leverera på scen. Vad har du för bakgrund – vad har du gjort tidigare och vad ledde dig (tillbaka) hit? Ja, jag började ju faktiskt mitt arbetsliv här på Kulturkvarteret redan i gymnasiet som publikvärd och övergick efter några år till en heltidstjänst på Absolut Home. Där gjorde jag i princip det jag gör nu som produktionskoordinator – fast det handlade om deras varumärke och sortiment och guidade visningar och inte musik. Sen har jag varit en sväng på Gota Media och jobbat med marknadsföring. Jag har alltid varit sugen på att jobba med musik på ett eller annat sätt så när denna möjlighet dök upp var jag väldigt snabb på bollen. Vad ser du fram emot här framåt i vår? Alltså, James Yorkston & Johanna Söderberg kan ju inte bli något annat än otroligt. Så det är jag väldigt taggad på. Samma kväll har vi också Simon Gärdenfors & Anton Magnusson i Lilla Salen. Då är det oerhört lyxigt att kunna gå mellan dessa gig och lyssna på båda. Vilken är den mest minnesvärda upplevelsen du varit med om på Kulturkvarteret?  Det måste nog vara när jag var och såg GA-20 här i november förra året. Det kändes väldigt intimt och levande. Jag minns att jag hade en del privata saker som hänt den dagen och tvekade på om jag verkligen skulle gå, men är väldigt tacksam för att jag gjorde det. Cody Nilsen har en galen pipa som gör det omöjligt att tänka på något annat när man hör honom. Har du något favoritcitat eller mantra som inspirerar dig i ditt arbete? ”Allt löser sig.” Det citatet från min morfar är nog anledningen till att jag är så envist lösningsorienterad i mitt jobb. Det finns alltid en väg framåt, oavsett hur mycket som händer samtidigt.  

På alla hjärtans dag låter vi Jörgen Nilsson göra något så ovanligt som att skriva en kärleksförklaring. Inte till en person, utan till ett band. Ett band som följt honom genom decennier, genom skivspelare, cd-hyllor och spellistor. Den 21 februari kommer DARE till Kulturkvarteret, och det här är Jörgens ord om hur stort det här är! Den 21 februari händer något väldigt speciellt för dig som gillar AOR och den snällare sidan av hårdrocken. DARE kommer till Kulturkvarteret och för mig är det här det bästa och största inom hårdrocksgenren som spelat här sedan jag flyttade hit för många år sedan. Darren Wharton var ju med i Thin Lizzy på skivorna Chinatown och Renegade, samt på Phils soloplatta The Philip Lynott Album. För många är det ett tungt vägande argument – en riktig selling point – och förstås en makalös referens. Men skit i det. Konserten i Kristianstad är för mig en konsert med DARE, och det har inget med Lizzy att göra. Jag har lyssnat betydligt mer på Dare än på Thin Lizzy genom åren. Out of the Silence (1988) har snurrat oräkneliga gånger, och Blood from a Stone (1991) ligger inte långt efter.