Det finns låtskrivare som sticker ut genom att ta plats, och så finns det Kim Richey – som gjort ett helt livsverk genom att vara den alla andra tar rygg på. I Nashville vet man exakt vem hon är. Hennes melodier dyker upp i repertoaren hos Brooks & Dunn, Patty Loveless och Mary Chapin Carpenter, och det är alltid någon musiker som berättar historien om ”den där Richey-låten som räddade inspelningen”.

Som soloartist gör hon något helt eget. Ingen show, inget glitter. Bara en låtskatt som är så genomarbetad att varje titel känns lika självklar på en liten klubb som i ett maffigt studiobås på Music Row.

När hon nu återvänder till Skandinavien – efter alldeles för lång tid – är det för att göra det hon är bäst på: spela sina låtar precis som de är skrivna. Rakt, nära och utan överdrifter. Det är den typen av konsert där publiken märker att man delar rummet med någon som verkligen kan sitt hantverk.

Nya låtar blandas med sådant som följt fansen länge, men här handlar det inte om nostalgi. Det handlar om en av USA:s mest respekterade låtskrivare som ställer sig på scen och visar exakt varför folk i Nashville fortfarande pratar om henne.